”Jobbiga” (eller inte) tankar

Jag har under en längre tid (månader? längre?) haft en känsla av att jag skulle vilja – inte jobba – utan vara mer med barnen. Sköta om deras välmående, uppväxt, uppfostran osv. mycket mer än nu. Jag skulle vilja vara mer … hur säger man… ”present” (på engelska alltså). Det senaste året har kännats som om jag bara skulle leva på en färdigt utskriven bana, bara ta en dag i sänder, få jobbet undanstökat, få möjliga flunssor hos barnen undanstökade, få hemmet städa/undanstökat, få pojkarnas kläder tvättade/mat lagat, få de VÄLDIGT VIKTIGA älskvärda kramarna, pussarna med familjen undanstökade… för att hinna med nästa dag.

Nu efter semestern märks det så tydligt att jag har nästan ångest. Jag märkte hur guld värt det var att vara med familjen och barnen.
Jag har alltid velat tillbaka på jobb, alltid sagt att jag är en människa som behöver jobbet för att känna mig värdefull.
Just nu har jag INGET emot min arbetsplats eller arbetsuppgifter (som har kunnat vara min orsak till ångest tidigare, att jobbet varit så krävande psykiskt) – jag trivs här och har det bra och det var kiva att komma på jobb, för jobbets skull. MEN – jag har allt mer börjat se att hemmet/barnen skulle vara ett otroligt värdefullt jobb det med. Inte ett tvång utan guld guld guld värt!

Jag vet att om något år kommer barnen att vara allt mindre hemma – efter skolan villa hänga med sina kompisar osv. Men jag vill vara där för dem nu (och sen) – jag vill finnas där som den trygga varma famn/stöd/gränsdragare som de behöver. Just nu känns det inte som om jag har tid för det…

Puuust…

Att byta karriär för att få detta mer. Nej, det vill jag inte. Har inga ambitioner/lust/intresse att göra något annat – har inget ”jag alltid velat göra”. Jag skulle bara villa jobba just nu som hemmamamma – välja den karriären…

Puust… hoppas denna ångest går snart över.
Men titta nu – vem skulle inte vilja vara mer med denna typ t.ex….:

bild (7)

ps. Anna, mamma och ni andra släktingar och vänner som nu tycker ”synd” om mig då ni läst detta. No worries, int är detta ett så stort problem… men något jag tänker på ganska mycket. Men är nog helt lycklig annors nog, det påverkar inte detta problem. :)

Annonser

2 thoughts on “”Jobbiga” (eller inte) tankar”

  1. Har du nån möjlighet att ta tjänstledigt en tid då?
    Jag funderar igen på jobb, är lite uttråkad av att vara hemmamamma (servicepersonal 24/7) och snart måste jag nog ha vuxet sällskap också på dagarna. Å andra sidan är det skönt att vara hemma och bestämma takten själv och så trivs jag nog hemma också. Aldrig är man riktigt nöjd!
    Ha det bra och hoppas det ordnar sig. Kram!

    1. Nu sku man säkert alltid kunna ordna nåt, eller ens fråga. Men juttun e den att vi vill ändå ha den levnadsstarndard vi har nu, så…
      Fast på riktigt tror jag inte att jag kunde få tjänstledigt – det finns ingen annan här som kan göra mitt jobb, så man borde anställa nån osv osv…

      Du har rätt – jag tror att man ändå aldrig är riktigt nöjd hela tiden. Nog säkert till en början, men … ;)

      Jag förstår nog att du vill börja komma på jobb. Att vara hemma med småttingar i 5 år är ju ganska mycket – kiva men jag förstår helt hur du känner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s