Mitt hjärta blöder så ofta för 6-åringen

Jah, Alex vår lilla stora är nu 6 år.
Världens gulligaste, sötaste, snällaste, martyriska, kramiga, ”gå bort”:iga, envisa, retsamma, käraste Alex.

Men på senaste tiden (några månader kanske) har han tävlat med Max så massor för uppmärksamhet. Vi ger aboslut lika mycket åt bägge – jag ger så mycket kramar och kärlek att de blir säkert helt uttråkade på mig. Men ändå – nästan varje gång jag säger något positivt/uppmuntrande åt Max, så säger Alex ungefär ”men jag då?!”. Och då måste jag förklara att jo, självklart, men man behöver inte alltid på samma stund säga något uppmuntrande åt båda. Ett vardagsexempel – Max: ”titta mamma så fin legobil jag gjort” Jag: ”vad superfin!” Alex: ”men jag har också gjort en så fin igår!”. Eller – Max: ”titta mamma, jag kan hoppa på ett ben!” Jag: ”woow” Alex: ”nå jag kan nog också, titta, och jag kan mycket längre”…

Jag ger positiv feedback precis lika mycket åt Alex, men ändå! Och igår så blödde mitt hjärta så för Alex (fast det inte fanns någon orsak, så jag kunde/fick inte göra det till en för stor juttu).
Max var jätte”mushig”/gråtig/sömnig efter dagsvilan och hade svårt att vakna och samtidigt måste vi fara genast till momi och mofi (vi hade bostadsvisning). Så jag pyssla om Max, bar honom i famnen, satt fast hans skor och huppare osv. Samtidigt hade jag helt vanlig kontakt med Alex – pratade glatt om dagen som varit, frågade hur han haft det, gav kramar osv. Men sen sa han ändå: ”varför gör ni allt bara med Max? Varför ger ni så mycket uppmärksamhet åt honom?”… Buhuuu, stakin. Så KÄNDE han ju det, fast det inte var sant. Jag försökte förklara att nu sköter vi ju om honom också då han är mushig och att jag ju nog varit med honom också där hela tiden…

Det intressanta är att detta är så tyyydligt ett utvecklingsskede. Läste just nånstans förra veckan, aijoo, det var i den lilla ”tidningen” man får från rådgviningen om 6-7-åringens utvecklingsskeden – att allt nästan i denna ålder är en tävling. Att de utvecklar något (kommer inte ihåg vad) just genom dessa tankar och känslor.
Och så igår läste jag på http://mammasidan.se/barn/utveckling/6-aaringen-och-den-tuffa-fasen
bl.a. detta:

Framför allt är 6-åringen ofta full av misstro. Ingen tycker egentligen om mig, förstår mig eller behöver mig. Även om vänner och familj bedyrar detta så är det ändå svårt att tro på. Sexåringens sämsta sällskap är ofta han själv. Att hon misstror andra beror på att hon misstror sig själv. ”Sexåringens evinnerliga kamp för att få omgivningen att bekräfta något han egentligen inte tror på själv, gör honom tidvis krävande. Han kan ändra sig från ett ögonblick till ett annat. Ingenting är bra nog.
Fast som tur med Alex så älskar han sig själv – det säger han själv också då de radar upp vem de älskar. ”Mamma, vet du vem jag älskar mest?” Jag: ”mamma?” Alex: ”nä, mig själv. SEN mamma, sen pappa, sen nalle och sen max och…”

Då barnet var 5 år hade det en obändig tro på att det i det närmsta var perfekt. Plötsligt ser 6-åringen att detta inte är sant – det är många saker han inte klarar eller förstår. Och hon är inte snabbast eller bäst. Detta är det stora problemet; barnet gillar lekar och tävlingar men HATAR intensivt att misslyckas. Försök till fusk är vanligt förekommande.

Check that.

Min lilla stora 6-åring…
en regningmorgon_2

LR_kvallssimning_3

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s